Parkentrén – en vårdag i maj 2018

Det är svårt att beskriva känslan, men jag ska försöka. När jag svänger av E18 och kommer upp på Centralvägen, precis mellan två skogspartier, det är då det händer. Axlarna åker ner, kroppen börjar slappna av, och jag tänker på det nästan varje gång. Det är precis här hemma börjar. Mitt på en väg, jag vet att det låter konstigt.

Livet i city

Jag jobbar i city. Kontoret ligger på Kungsgatan och jag älskar det hektiska livet med nya projekt, processer och spännande kollegor. Den här platsen kopplar jag ihop med mitt vuxna liv. Jag gick på Handels bara några hundra meter från min arbetsplats. Det var en sen natt på Stureplan som jag träffade min blivande partner. När jag tänker efter så har jag nog tillbringat mer tid mellan Hötorget och Stureplan än någon annanstans i mitt liv. Egentligen är det ju helt galet.

För några år sedan var jobbet allt. Och då menar jag allt. Jag har faktiskt sovit på kontoret, flera gånger. Det känns overkligt nu, men då var det helt naturligt. Men livet har faser, och efter den där kvällen på Stureplan förändrades allt. Inte samma dag eller vecka. Det känns nästan helt overkligt med nu, men bara två år senare är mitt liv helt annorlunda. Jag älskar det, lika mycket som jag älskade mitt tidigare liv.

Efter den där kvällen på Riche klev vi liksom bara in i varandras liv, vi flyttade ihop i en av våra små lägenheter åt ute nästan varje kväll, åkte på weekendresor till Berlin, London, Paris och Prag. På en promenad i Hagaparken fick jag frågan om jag vill gifta mig. Jag som aldrig såg mig själv som en del i en familj ens en gång. Men familj blev det, och när vi blev tre så fanns det helt enkelt inte plats för barnvagnen, den gick inte ens in i hissen visade det sig. Vi bara skrattade och det var kanske där och då det hände något.

Vi ville ha mer

Vi satte oss med en karta och funderade. Okej, vi glömmer innerstaden. Om vi säljer våra små lägenheter så blir det knappt kvar till ett rum till, och vi ville ha större. Betydligt större! Och luft, himmel, fåglar, träd och allt det som liksom inte finns i stan.

Vi gjorde en lista. Det måste vara praktiskt att ta sig till och från jobbet. En av oss ska in till stan varje dag, den andra ska till Karolinska och sätta på sig kirurgkläderna. Vi vill lätt kunna ta oss till våra respektive svärföräldrar som bor i Eskilstuna respektive Uppsala. Och vi vill inte alltid behöva ta bilen. Det måste finnas bussar och spårtrafik. Är det lätt att ta sig ut på Europavägarna är det magiskt. Plötsligt händer det: Täby! Helt ärligt, jag hade aldrig varit här för ett år sedan, och nu bor jag här i Parkentrén i Näsbypark.

Sedan vi flyttade till Näsbypark har jag köpt en motorcykel, en med två hjul fram. Jag flyter förbi alla köer och parkerar mitt framför kontoret. Faktum är att det tar knappt sju minuter längre än från min tidigare lägenhet i stan. Plus att jag då hunnit lämna vårt barn på förskolan, som ligger i kvarteret. Så det är ju lätt.

Att redan vara hemma

Det är precis mitt emellan två skogspartier som staden rinner av mig. Det blir bara ett ljud kvar, det är bara min motorcykel som låter, som varvar ner, och det gör min kropp också. Jag svänger ner i garaget och parkerar, tar snabbtrappan upp till markplan och går hundra meter till förskolan. Jag möts ibland av en kram, andra gånger att jag är för tidig. Det känns lika bra oavsett. Jag har tid att lyssna till personalens berättelse om hur dagen varit och när en liten hand fattar tag i min kan vi lugnt gå hem, eller ta vägen över parken för att leka lite. Vi är ju redan hemma.

När det bara är de vuxna kvar uppe brukar vi gå ut på en av våra balkonger. Vi bara sitter och njuter. Det är en av oss som älskar att laga mat, och ibland tror jag att det var köket som gjorde att vi flyttade hit. För min del var det helheten. Närheten till allt, kommunikationerna, skolorna, det små- och samtidigt storskaliga. Miljötänket och hur enkelt det är med garage i huset och allt annat som bara finns i ett väl genomtänkt hus.

Lägenheten i Parkentrén

Vi föll för materialen, planlösningen, kvaliteten och framtidstänkandet. Det är återigen en känsla. När vi klev in i visningslägenheten kändes det rätt. Som när en av kökslådorna sådär ljudlöst drogs ut, bara med en lätt knuff gled in igen, full av prylar helt ljudlöst. Det är sådana detaljer jag faller för. Tänker bostadsbyggaren på det lilla tänker de också på det stora. Det hänger ihop tänker jag.

Det är som att vi har det bästa av två världar. Vi bor på ett sätt i stan, fast också helt utanför. Det är svårt att beskriva. Det kanske måste upplevas. Testa själv, du kommer att förstå så fort du kommer av E18.

Välkommen till oss.

Text: Lars Holmberg